Till alla hjärtlösa kommentarsfältsmänniskor på vk.se som inte kan respektera sörjande hussar och mattar:
- Börja med att ställa er frågan: "Vem är jag att anse mig ha rätt att döma någon baserat på knapphändig information utan att känna till några som helst omständigheter?"
- Vår katt hade varken varit mer älskad eller mindre död med en id-märkning. Märkningen är inte ett mått på hur mycket man respekterar ett djur. Det är en formalitet som inte hade ändrat på det faktum att hon dog. Inte så att vi var emot det. Det hade bara inte blivit av än. Hon hade varit hos oss så kort stund. Vi försökte med halsband, men hon ville inte ha på sig dem. Det slutade alltid med att hon kom tillbaka utan dem. Hon var bestämd på den punkten. Och vi respekterade det.
- Att inte släppa ut henne hade varit grymmare än att göra det. Hon var en längtande katt som vi lät leva ett kattliv. Hon tillät oss inte att ha henne instängd utan krafsade och sjöng så att det ekade utanför sovrumsdörren tills någon vaknade för att släppa ut henne. Det var hennes självklara rättighet att få gå ut och ligga som Baghera i trädet, smyga in i skjulet och lurpassa, försöka med det fruktlösa arbetet att fånga en fluga, eller spana efter retfulla skator som skrattade åt henne från hustaken. Och det var vår skyldighet att låta henne få göra det.
Hon kom alltid när man ropade på henne från sovrumsfönstret. Kikade upp bakom staketet på andra sidan, och galopperade över grusplanen, hoppade in i fönstret och lade sig och spann i våra armar. Vi förstod ganska tidigt att något inte stod rätt till när hon inte var tillbaka på morgonen.
- Hon var en fantastisk vän, en fullvärdig familjemedlem. Hon tröstade oss. Hon gladde oss. Hon fattades oss när vi var borta. Hon var så bra på att kommunicera. Hon hade en fantastisk personlighet. Hon älskade att ligga på rygg och bli klappad. Hon njöt av att få framtassarna masserade och att bli borstad mothårs. Hon kunde lägga sin tass på ens kind när man gosade, som om hon också ville visa sin ömhet.Vi kommer alltid att bära med oss henne i våra hjärtan och tankar. Ingen kan fylla den plats hon tagit i våra liv. Hon är inte utbytbar.
Och den som fortfarande tycker att vi var dåliga djurägare baserat på att vår katt inte var id-märkt och att hon fick vara ute, vänligen omvärdera begreppen kärlek och respekt.
Hej!
SvaraRaderaJag gick in och läste notisen när den fortfarande fanns på vk.se. Och såg då även en kommentar. En väldigt, OSMAKLIG kommentar. Vad fan är det för fel på folk?!?
Förlorade vår katt för tre år sedan, en person tog den, och då den inte var chippad eller id-märkt, så är det tydligen "ok". Den var då mindre värd en, en begagnad cykel (det var polisen så vänlig att upplysa oss om). Att vi haft katten i fem år, och att den var välvårdad och inte det minsta folkskygg (vilket ju ofta är tecken på en kärleksfull hemmiljö), spelade liksom mindre roll i sammanhanget.
Jag kunde inte låta bli att se att en av signaturerna (på den vidriga Vk-kommentaren) var AndreasS. Vi mötte ju en AndreasS i rätten om vår katt. Denne person (kanske ej densamme, men det känns ju som ett märkligt sammanträffande). Var då av samma åsikt, som framkom i den vidriga lilla text som knappats in på kommentarsfältet.
Jag VET att i ett gott, lutheranskt samhälle som detta får man ju egentligen inte säga eller ens tänka sådana här tankar. MEN: Jag HATAR ju dessa människor än idag.
Och till Dig vill jag säga: 1) Du gör helt rätt i att inte förminska era känslor, och att det faktiskt är bara ni som vet hur er relation såg ut. 2) Låt det ta tid att läka. För det kommer det att göra.
KRAM
Tack CK. Den ynkliga människan, att han orkar leva med sig själv?
SvaraRaderaMen så overkligt med båda era historier!
SvaraRaderaDu skrev detta väldigt fint och bra, Anna.
Puss och kram