Det gyllene snittet

Bild från wiki

Fann mig själv framför Kunskapskanalen i morse. Och jag blev kär, i P Ä R L B Å T E N. Detta lilla skalbeklädda bläckfiskdjur måste vara det mest perfekta djur som finns på vår jord. För det första - hur kan man heta något så fint som pärlbåt? Ja det är ju så klart något geni som såg att det här var inte någon vanlig smutsig ishavsräka. Nä det här är något vackrare.
Nedan ser ni ett sagittalsnitt genom pärlbåtens skal. Här finns en massa kammare som pärlbåten fyller med luft och förändrar trycket i för att kunna röra sig upp och ner. Det må så vara, men de här kamrarna är ren perfektion. Varje kammare som följer på en annan kammare är 1,618 gånger så stor som den förra. 1,618 är koden för det gyllene snittet. Jag blir aldrig så religiös som när jag drabbas av hur perfekt allt levande i vår natur är. Och att det finns sådana här mystiska koder för vad vi tycker är vackert och harmoniskt. Det är samma sak som med förhållanden mellan toner. Allt har en matematisk kod. Bryter man mot koden reagerar man. Nej, nu ska jag inte gräva ner mig över att jag inte i ett tidigt skede insåg att matematik var the shit. Men jag tycker att det är ascoolt och mindblowing med sådana här grejer som pärlbåtar, gyllene snitt och talet π (pi).

Bilden är tagen av Chris73

Lista

Nä det är för svårt att skriva. Började skämmas direkt. .Jag gör en lista istället på saker jag gjort under mitt blogguppehåll.

• Sörjt, sörjt, sörjt, sörjt, sörjt.

• Börjat se en del på Kunskapskanalen. Mycket bra naturprogram om djur man inte visste fanns, tex PÄLSFLADDRAREN. Bara namnet! Också mycket bra program om sjukdomar och syndrom. Såg bland annat en dokumentär om ett häftigt syndrom till vars kardinalsymptom hörde att man var extremt musikalisk samt otroligt glad och vänlig. 

• Det blev sommar. 

• Har börjat spela mer piano.

• Har tränat militärträning och blivit starkare och modigare.

• Har fixat sommarjobb. Tre veckor på kollo i juli. Ska nog bli bra.

Missbrukar´n

Okej jag provar skriva något igen.
En del saker är extremt lätta att avvänja sig vid, andra så svåra. Jag hade t ex inte haft något problem med att aldrig skriva något mer här. Samtidigt har jag svårt att vara måttfull. Facebook spårade så jag lade ner det. Och saknar det inte nämnvärt, fast efterverkningarna blev att jag aldrig har koll på något som händer + att jag missar en massa bra youtube-klipp. Twitter spårade också till följd av min måttlöshet, så jag lade ner det. Gillar verkligen formatet men gick in i en flödesstress som krävde bot. Rumble spårar så jag funderar på att lägga ner det.  Det blir ju ändå bara samma ord hela tiden. SIL SILA SILAR MOS MOSA MOSAS. Och Insta håller på att spåra. Varför spårar en alltid för värdsliga ting såsom Zookeeper, bakverk och sociala medier, och aldrig vad gäller nyttiga saker såsom studier, motion, politiskt engagemang etc? Det kan inte handla om klassisk betingning, belöningscentrat i hjärnan eller något sådant. Det finns väl ingen belöning i att förnedras av naxam i Rumble, eller att känna sig underlägsen smarta, roliga twittrare? Nä det måste finnas ett dumhetscentra i hjärnan som gör att man håller på som man håller på. Tur i alla fall att det inte är spriten jag håller på med.

Paus

Bloggen kommer härmed att ligga nere under obestämd tid pga sorg vidsträckt som Gehennas portar och  ilska ursinnig som jordens samlade vulkaner.

Fawn

Blackbird singing in the dead of night

Arg/ledsen

Till alla hjärtlösa kommentarsfältsmänniskor på vk.se som inte kan respektera sörjande hussar och mattar:

- Börja med att ställa er frågan: "Vem är jag att anse mig ha rätt att döma någon baserat på knapphändig information utan att känna till några som helst omständigheter?"

- Vår katt hade varken varit mer älskad eller mindre död med en id-märkning. Märkningen är inte ett mått på hur mycket man respekterar ett djur. Det är en formalitet som inte hade ändrat på det faktum att hon dog. Inte så att vi var emot det. Det hade bara inte blivit av än. Hon hade varit hos oss så kort stund. Vi försökte med halsband, men hon ville inte ha på sig dem. Det slutade alltid med att hon kom tillbaka utan dem. Hon var bestämd på den punkten. Och vi respekterade det.

- Att inte släppa ut henne hade varit grymmare än att göra det. Hon var en längtande katt som vi lät leva ett kattliv. Hon tillät oss inte att ha henne instängd utan krafsade och sjöng så att det ekade utanför sovrumsdörren tills någon vaknade för att släppa ut henne. Det var hennes självklara rättighet att få gå ut och ligga som Baghera i trädet, smyga in i skjulet och lurpassa, försöka med det fruktlösa arbetet att fånga en fluga, eller spana efter retfulla skator som skrattade åt henne från hustaken. Och det var vår skyldighet att låta henne få göra det.
Hon kom alltid när man ropade på henne från sovrumsfönstret. Kikade upp bakom staketet på andra sidan, och galopperade över grusplanen, hoppade in i fönstret och lade sig och spann i våra armar. Vi förstod ganska tidigt att något inte stod rätt till när hon inte var tillbaka på morgonen.

- Hon var en fantastisk vän, en fullvärdig familjemedlem. Hon tröstade oss. Hon gladde oss. Hon fattades oss när vi var borta. Hon var så bra på att kommunicera. Hon hade en fantastisk personlighet. Hon älskade att ligga på rygg och bli klappad. Hon njöt av att få framtassarna masserade och att bli borstad mothårs. Hon kunde lägga sin tass på ens kind när man gosade, som om hon också ville visa sin ömhet.Vi kommer alltid att bära med oss henne i våra hjärtan och tankar. Ingen kan fylla den plats hon tagit i våra liv. Hon är inte utbytbar.
Och den som fortfarande tycker att vi var dåliga djurägare baserat på att vår katt inte var id-märkt och att hon fick vara ute, vänligen omvärdera begreppen kärlek och respekt.

R.I.P finaste hjärta

Sökord

Bland de vanligaste sökorden för läsare som snubblat över min blog, återfinns dessa tre ständigt i topp, utan undantag:

1. Gula Blend

2. Blanda ipren tradolan

3. Skierfe självmord

Visst låter jag som en härlig tjej?!

Ge mig bränsle.

Lugna favoriter

Det här sjuka hände tydligen i veckan. Kvittot på att det man gjort varit mödan värt. Den ultimata bekräftelsen. Anledningen till varför man håller på med musik. Helt klart i klass med Final Exit-frågan i Trivial Pursuit. Om det är någon läsare som inte förstår vad jag pratar om: mellan åren 2003 och 2008 hade jag och tre andra utflyttade Skellefteåbor ett punkband vid namn Knugen faller (som du kan lyssna på här). Namnet var en spin-off på två av bandmedlemmarnas andra band - Royal downfall, samt en blinkning åt Kriminella Gitarrers låt Knugen Skuk från -79. 1979 var för övrigt ett år präglat av precis sån bra svensk punk som vi själva ville spela. Vi spelade in två EP:s och 2007 släppte vi vårt album Lugna Favoriter.

Jag vågar mig inte på någon gissning om försäljningssiffror, men vi kan säga så här: vi sålde inte guld. Inte heller silver eller någon annan metall (fattigmanssilver i så fall). Men vi gjorde en bra platta, spelades lite på p3 och hade ett, enligt mitt tycke, sjuukt snyggt skivomslag. Och tydligen så var det tillräckligt för att kvalificera sig till Sveriges folkligaste frågesportsprogram. Jag är oerhört stolt över detta. Att Mattias, med sin knappa ledning, sedan svarade fel (lugna melodier), ser jag mer som en kunskapslucka hos Mattias.

Nu är jag nästan i chocktillstånd över detta ojantelagiga inlägg och skyndar mig att posta det innan jag ändrar mig.

Personligt brev.

Den här veckan har varit en prövning för självförtroendet. Avslag på avslag . Tyvärr, du skrev inte i ditt bifogade opersonliga brev om hur punktlig och ambitiös du är, hur mycket du tycker om att jobba, hur noggrann du är i allt du gör, hur mycket du tycker om att arbeta med människor, hur du brinner för dittan och dattan och så vidare och så vidare. Nej, jag är ingen fena på att skriva CV. Kanske borde jag lägga prestigen åt sidan, men jag känner mig som en rövslickande prostituerad så fort jag sätter mig ner och författar de där raderna. Det går bara inte. Får kramp i fingrarna. För jag kan inte ljuga. Jag är inte superduperambitiös och älskar att jobba. Jobb kan visst vara great, men jag har alltid gett andra grejer mer värde i mitt liv. Därmed inte sagt att jag inte är bra på det jag gör. Jag är inte särskilt punktlig. Kommer alltid bland de sista in i klassrummet med andan i halsen och hasar ner täckbyxorna till knäna. Men jag har aldrig varit sen till en praktik, och på mitt förra jobb försov jag mig bara en gång, och kom då 15 minuter sent. Jag är en mästare på att dra ut på tiden, men lika bra är jag på att, med kniven mot strupen, färdigställa uppgifter och göra mig i ordning rekordsnabbt. Noggrann är det sista jag är. Slarver är mitt andranamn. Kan omöjligt hålla ordning på papper och har aldrig lyckats hitta ett sätt att systematisera det jag gör. Jag är glömsk, men tar alltid ansvar för detta tillkortakommande. Jag tappar bort saker, men jag finner oftast igen dem. Jag älskar inte alltid att jobba med människor. Ibland vill jag bara stänga in mig i ett rum och slippa vara trevlig. Men det kan jag väl inte vara ensam om att känna?
Jag vet inte vad det är ni vill att det ska stå i det där förbannade brevet. Och ärligt talat så skiter jag i det. Kan vi inte bara säga att det räcker med att skriva: "Hej, jag vill jättegärna ha det här jobbet". Sedan får ni träffa mig på intervju och får där en betydligt mer rättvisande bild av vem jag är, vad jag kan, vilka mina goda respektive mindre goda sidor är samt hur väl jag skulle passa in i ert arbetslag? Jag slipper skämmas för vad jag skrivit. Och ni slipper läsa ännu ett opersonligt brev av en adressat med precis samma goda egenskaper som alla andra arbetssökande.

Natti.

De eviga skogarnas fred.

Det har varit svårt att hitta orden på sistone. Hitta skärpan och glöden. Flänger fram och tillbaka längs Norrlandskusten utan att se annat än smutsig snö och tunnelväggar. Får lock för öronen. Gapar och gäspar. Försöker göra det bästa av det. Dvs köra crossfitpass i lägenheten, gå på hockey, plöja serier. 

I söndags påbörjade vi vår bokcirkel. Jag bjöd in till en stunds språkande kring verket över en kopp thé från Ceylon, nybakade scones och smäktande Grieg i bakgrunden. Succé skulle jag vilja kalla det! Ser redan fram emot nästa cirkelträff! Mer slikt här i livet. Annars står det för stilla. Annars står jag för stilla.

Janson!

På sistone

 Grekisk afton hos HH:s. Två nöjda face.

 Värdinnan för det hele.

Jagoch Anna påbörjade projekt Exjobbsworkout med målet: "KONDITION och PUBLIKATION!"

Månen och stjärnan såg ut som ett uppochnervänt semikolon. Skarpt. Lysande.

Gick förbi en isrink och fann en konståkerska.

Åkte till Skell och Västra Stå.

Sen satt jag, med rara mor på gulligt café som serverade oss fel mat.

Giftastycke

Detta fick mig att, trots aftonens förlust, bli så himla glad. Inte bara att han stannar FYRA ÅR till, utan även hans pikanta dialektkombination: franska + västerbottniska. Är förtjust i vissa dialektala giftermål och detta är ett sådant utsökt äktenskap av tungomål.

Nollsummespelet

Det yttersta beviset för att energi är konstant och endast kan omvandlas: igår var jag hos naprapat för min trasiga kropp. Min kotpelare slingrade sig som en orm uppför ryggen när jag kom dit, och när jag gick därifrån kändes allt mycket rakare, mindre stelt, mindre ont. Riktigt bra! Senare på kvällen när jag gick och lade mig för att sova så hände detta mystiska: jag fick tinnitus! Ett brus i höger öra, det låter precis som om man sitter i en dåligt isolerad stuga och hör hur vinden slår mot knutar och timmer i oregelbundna kaskader. Yrsnö som sticks likt gullfiber i ansiktet. Det kan förstås vara en slump, men det känns som att det hänger ihop med behandlingen av nacken. Jag trodde bara inte att det var möjligt. Men nu har jag lärt mig denna enkla ekvation: Om en del av kroppen blir av med sina besvär, flyttas besvären till en annan, tidigare symptomfri, kroppsdel.

Favorit i repris

Så här två dagar efter fettisdagen känner jag mig redo att visa en riktigt gammal semmelrelaterad goding från förr. Jag har valt att kalla den här bilden för "Girigheten". Det mina ögon åstadkommer under denna korta hundradels sekund tycker jag är talande för hela vårt samhälle; hur man med en färsk semla i munnen girigt kastar lystna blickar efter nästa förförelse, som om man i samma ögonblick som man föräras sina önskningar, förvandlar dessa till intet och börjar leta efter nästa tillfredsställelse. Åh Physalis, guldet blev till sand.

Ett tips barra.

Jag vet att det är svårt att slita blicken från figuren till vänster i bild, de stora rådjursögonen, den sydeuropeiska hudtonen osv, men det är figuren till höger i bild som ska tillägnas det här inlägget. Han heter Olov och är en sådan himla fin person. Vi har spelat i band tillsammans för många år sedan - något som betytt väldigt mycket för mig. Det var mitt första riktiga band och den största (och enda?) anledningen till varför jag fortsatte pyssla på med musik även efter våra vägar gick isär. Nu bor Olov i Stockholm, jobbar som psykolog, saknar Västerbotten och har hyfsat nyligen startat en blogg som jag tycker att ni alla ska besöka. Han är vass på allt - vässad penna, vässad hjärna, vässad humor. Bloggen hittar ni här!

På sistone

Degade. Och njöt av det.

Firade en kär vän med smörgåstårta. Fick inte plats med förlängda mållinjen, men jag blev nöjd med den något för gamla gurkan som hade gulnat inuti och på så vis fått de "rätta" färgerna (jag är så storsint så detta kan jag bjuda på).

Såg på Bamse med mitt hjärtas ljus.

Väntade och väntade.

Bönhörd

Och som om Gud hört bön så fick jag i morse stå och vänta på bussen i en språklig fruktsallad bestående av persiska varvat med arabiska och andra språk jag ej kunde härröra. Helt underbart. Som musik. Tack ni gulliga barn från Hedlundahoods.

Bästa biskvi.

Så har man snackat skit om den här dagen och så kommer Fred hem med min favoritkaka - nougardemang! Själv vågar jag aldrig köpa något till dig, för du är så sjukt specifik i vad du gillar/inte gillar. En liten fel detalj och så är det helt fel. Det är därför du aldrig får några presenter av mig, men tro int att ja tyck mindre om dig för det. Finaste Fred. Bästa biskvi.

Vändagen

Ca kl. 17.00. En ringlande kö på ett tjugotal män/gubbar/killar runt Blomkiosken mitt emot oss. Det är så löjligt uppenbart.
I Finland heter den här bjärta gelehjärtskladdiga dagen det betydligt mer sympatiska - Vändagen. Detta kom till min vetskap genom en klasskompis från Jakobstad som i morse berättade att hon igår fått två kort med hälsningar från vänner i Finland. Jag gillar det konceptet. Så mycket mer inkluderande för alla de som inte har en speciell vän. Kan vi inte bara ta efter våra fina grannar i öst och göra den här dagen till något finare? Mindre sockrigt, smetigt? Jag går gärna i bräschen härvidlag.

Kära vänner; frekventa, sporadiska, ni som jag träffar några gånger per år och mer sällan, ni som trots geografiska avstånd och eoner oss emellan förblir desamma i mitt hjärta - ni betyder så mycket för mig. Mer än ni kan ana. Ni berikar mitt liv till 2000% och utan er vore jag ingenting. Jag har ingenting att ge er förutom önskan om att ni snart får vara med om en sådan där magisk dag som det var i söndags här i Umeå; -1 grad, en sol som silas genom knubbiga granar, fågelsång, ljudet av skidor eller Vinterstudion, vad man nu föredrar. Och en pion från förra sommaren.

Kyss,

Fattighjonet

Analfabet

Gjorde mig av med facebook för 2 år sedan. Skaffade twitter för ett år sedan. Men nu gör jag slut med sociala medier igen. Läste en understreckare av Magnus Bremmer i Svenska Dagbladet om hur internet ändrar våra läsvanor och hur det påverkar vår koncentrationsförmåga och uppmärksamhet, och jag kände igen mig alldeles för väl. Distraktionsnivån. Att hålla i en röd tråd. Minnet. Rastlösheten. Jag är egentligen ingen rastlös person. Kan verkligen ligga och slöa utan att det börjar krypa i benen på mig. MEN de senaste åren har det krupit någon annanstans; i min hjärna, i mina ögon, i mina händer. Jag måste ha något framför mig, om det så är en bok, en telefon, en dator, tv:n eller ett handarbete. Och det är en rastlöshet som inte känns bra. Blir disträ och icke närvarande.

Åkte buss i morse och tänkte på hur mycket min hjärna processerar hela tiden på grund av att jag kan läsa. Det är helt ofrånkomligt när man väl lärt sig det. Det går inte att titta på något och försöka att inte läsa det. Lika svårt som det är att låtsas som att man inte kan gå om man kan gå. Man läser för att man kan. Busskurernas reklam, butikernas erbjudanden i versaler , företagsloggorna, tacky slogans, husnummer, gatuskyltar. Och hemma: texten på mjölkförpackningen, reklam, rubriker, tweets. Och det gör mig så trött. Längtade mig bort till arabiska, sanskrit, kinesiska; något som inte betyder något för en,  som man inte ser något mönster i, som är tomma godtyckliga symboler. Att ge sin hjärna semester.

Motstånd

Har skrivtorka pga har läst för mycket facklitteratur med torftigt språk och för att det bara serveras tråkiga nyheter överallt. Det är förlängd pensionsålder, det är främlingsfientlighet, det är ett icke fungerande Bank-id, ökad köttkonsumtion, smälta glaciärer, rubbade ekosystem, sexism. Jag har ett varmt hjärta, men händerna är kalla. Bed med handen på din plog, då välsignar bönens kraft din möda. Vill men orkar inte. Eller är det här ännu ett motstånd inom mig?

Har tänkt mycket på boxningen som jag gått på ett antal gånger nu. Får hjärtat bestämma så säger det JA JA JA. Det är kul. Det passar mig! Men inför varje träning känner jag ett motstånd. Motstånd kan vara bra. Det kan säga något om hela ens person, om ens rädslor och begränsningar. Något som man behöver utmana, ta itu med. Eller så står motståndet för en intellektuell varning som från varje litet muskelfäste försöker frammana en röst som säger: SLUTA! VAD GÖR DU MOT DIN KROPP!? De stumma slagen mot säcken - jag känner hur rörelsen går ut i lederna. Hur en felaktig vridning möblerar om höften. Blir tokig på att inte förstå vad motståndet betyder! Att jag inte känner min kropp och mig själv tillräckligt bra vid det här laget.

Lär känna min far, del 2

Ex 2: ett annat mail med en dikt av Edith Södergran.

Lär känna min far, del 1.

Ex 1. I veckan fick jag ett mail från pappa med DESSA bilder.

På sistone

Har ingenting att skriva om. Allt är: grått
Och det är för kallt för att: tänka

Flinck blundade och blundrade sig igenom hela Skavlan.

Kaosig bild på ett gäng genier.

Sen fick jag hålla i wonderchild som somnade i min famn.

Jag gick och boxades. Tränaren - inte så jättepedagogisk: "Nej nej nej! Fel fel fel! Du gör FEL!"

 Besökte ett annat geni.

Lars! Så jävla skönt du ser ut att ha det! Vill också kunna somna så där.

Klassisk lek: Hmmm undrar var katten har gömt sig?

Med risk att framstå som crazy catlady - ännu en kattbild. Jag ÄLSKAR att man får ta henne i tassen och massera mellan tårna! Ni ska veta att innan vi skaffade katt så gillade jag inte katter. Men jag överlade med mig själv och kom på att det var något oreflekterat nedärvt från min katthatande mor från Tornedalen. Vad har ursprunget med det att göra, kanske ni undrar? Det ska jag säga er, att det har ALLT med det att göra! Enligt privata efterforskningar så har 100% av alla tornedalingar ett utpräglat katthat.