Powered By Blogger

torsdag, september 29, 2011

Too-ticki

Jag är så stressad nu att mitt fågelhjärta håller på att picka sig ur kroppen.
Har ej tid för släkt´nforskning på ett tag. Detta är det enda jag har tid till:
Ser just nu på Aktuellt utan volym. Ulla Hamilton, borgarråd i Stockholm, ser väldigt rolig ut när hon pratar. Hon liksom spärrar upp ögonen och ser förvånad ut innan ögonen åter sjunker ihop ett tag, och så upp igen, störtförvånad. Hon påminner om någon Tove Janssonfigur, kommer inte på vem. Eller jo! Too-ticki kanske?Snor bilder gör jag, här och där













måndag, september 26, 2011

Släkt´nforskning del 2

Det var inte bara jag som blev leds på alla Jönsar i min släkt. Om en av Jönsarna står berättat att hans kyrkovärdskap mellan åren 1783-1796 då han dog, endast 51 år gammal, kom att prägla socknens kontakter med honom att "man knappt visste att han hette Jöns Jonsson." Istället kallades han "Kyrkovärden i Törås" och när hans son 30 år senare dog står det istället för sonens namn "Kyrkvärdens son" i dödsboken.
Något man älskar med forna tider är den yrkesstolthet som människor bar. Man ärvde sitt yrke och fann stolthet i det ända in i döden och ner i graven då det mejslades in i gravstenarna. Helt otänkbart nu för tiden. Tänk er bara: "PR-konsult Anna Andersson f 1982 d 2078", eller "Programmerare Dennis Dahlgren f 1990 d 2069". Denna gren av min släkt verkar, utöver bönder och militärer ha överlevt som tråddragare. Man gjorde ståltråd om jag förstått det rätt. En och annan finsnickare, klockare och glasmästare finns också, men mestadels tråddragare. Tänk om man själv hade kunnat bära sitt huvud högt med Konsumskjortan i storlek XXXL hängande över sig. Med stolta steg gått fram till kassan och med värdighet i blicken mött ens högutbildade bekanta. Istället har man slagit ner blicken och hasat med nerslitna Birkenstock fram och tillbaka mellan lagret och grönsaksavdelningen. Åh YRKESSTOLTHETEN, alla borde få känna den! Alla vardagshjältar som städar toaletter, vårdar sjuka, utbildar små barn och bakar pizza! Min farmor skriver fortfarande titlar när hon skriver brev, oavsett hur nära i släktskap adressaten är. Pappa tituleras fil. kand. Är det lite sjukt eller bara fint? Kanske både och.

söndag, september 25, 2011

Släkt´nforskning


 Alla tillfälligheter som har lett till att jag blev till. Jag har tänkt så sjukt mycket på mitt ursprung den senaste tiden. Till en början tänkte jag mest på den närmaste familjen, uppväxten och den geografiska platsen, hur allt det format mig. Sedan såg jag en kväll hur Dregen rotade bland generationer av misär och fattighus och fick en längtan efter att veta mer om mina egna förfäder- och mödrar, vilka egenskaper de hade. Färdigheter, ofärdigheter, något som kan vittna om att jag inte bara är ett resultat av kultur och miljö utan att det finns något begravet i mig, i mitt dna, som går att spåra baklänges.
Igår fick jag tag i ett exemplar av en släktkrönika som min farfar sammanställde 1989. Spåren ledde tillbaka till den senare hälften av 1500-talet och början av 1600-talet, till en bonde vid namn Lars Jönsson. Om honom fanns detta nedtecknat:

"Han hade fått likmask och kräfta som fördärvade hans mun och ansikte så att han fick ta in sin föda direkt i matstrupen...Han var den ynkligaste Guds fånge, som man haver hört talas om."

Efter den magstarka inledningen följde ett antal kapitel som fick en att tro att det var en dassbok och inte en släktkrönika man höll i sin hand. Lars Jönssons son hette nämligen Jöns Larsson och så där höll det på. Jöns, Jönsson, Jöns, Jönsdotter, Jöns, Jönsson, Jöns, Jönsdotter. JÖNS! Kan vara Sveriges fulaste mansnamn. Det är förmodligen ö:ets fel. Har svårt för nästan alla namn innehållandes ö. Görel, Jörgen, Gördis, Göran, Örjan. Men Jöns tar nog priset.
Sedan blev det allvarligt igen, men varje levnadsöde förtjänar ett eget inlägg och därför slutar jag här och återkommer senare med nya spännande historier från min Jönsiga släktgren!

torsdag, september 22, 2011

Västerbotten

Fick ett telefonsamtal av min bror i kväll, han som efter varje gång han sett en krigsfilm säger att det är den bästa film han har sett. Ikväll hade han och hans kära varit på Västerbottensteatern och sett föreställningen Västerbotten, och han ville bara ringa och säga att det inte bara var det bästa han sett, nej det var större än så, det var bland det bästa han hade upplevt. Och det är inte med min bror som i sagan om Peter och vargen, att till slut så tror man honom inte. Nej utan precis som man tror Oskar när han efter varje måltid stönar att det är det godaste han någonsin ätit så tror jag min bror varje gång och jag blev nu OHYGGLIGT sugen på att se den här föreställningen. Någon som vill göra gemensam sak och slå följe till Studion fredag den 21/10? Hör bara på den här beskrivningen:

"Det förflutna finns lagrat i oss alla. Som en stark klangbotten i våra liv eller som mer undflyende bilder, ibland svåra att få fatt i. I Väster-botten vilar det historiska landskapet jämsides med den moderna tiden...
...Tillsammans bjuder de oss på en resa genom tid och rum där vi också ges möjlighet att möta oss själva, oavsett var i världen vi har vår egen rot."

Dagens tankar i punktform

* På nyheterna igår så berättade de att hösten, till följd av klimatförändringarna, skulle komma att bli brun istället för färgsprakande gulorangeröd. Jag orkar inte med så deppiga nyheter.

* Vad är det för fel med vår katt? Fred upptäckte idag en hemlig avfallsplats där Janson kräkts och bajsat i flera stora högar.

* Finns det någon som följer Robinson längre?

* Måste köpa en ny stavmixer.

* Jag vill kunna skriva.

* Oftast är jag helt ointresserad av nya människor, men idag lunchade jag med fyra hyfsat obekanta människor och det var roligt från första tuggan. (Rättelse: tre var de. Det var jag som var den fjärde.)

* Jag är 29 och har fortfarande inte läst Dostojevskij (1/3 av Bröderna Karamazov, men det var för mycket namn!)

* Vill ej leva i ett modernt samhälle. Det är för stressigt och prestationsbetonat. Man blir utbytbar som människa = ej bra för själen.


tisdag, september 20, 2011

Modet


Idag var jag modig. Man är modig när man gör något som väcker obehag hos en och som man in i det längsta undviker. Det kan vara att åka upp på höga höjder, att titta på en spindel eller att hålla i en hackspett. I mitt fall är det obehagligaste jag vet att göra människor besvikna på mig, oavsett om jag är nödd och tvungen för att själv överleva. Har man undvikit konfliktsituationer är man inte heller tränad i att hantera dem så jag är av förklarliga skäl heller inte bra på det tekniska i det hela, hur man uttrycker sig för att göra minst skada, hur man antingen lindar in det fint i crépepapper eller hur man säger det rakt och tydligt utan att skämmas för sig. Jag lyckades med ingetdera, inlindningen var bara att slopa, tydligheten var suddig och jag började skämmas för att jag kände mig nertryckt i skoskaften, men jag vågade ändå stå pall och göra det. Och jag antar att man inte kan vara omtyckt av alla, men då får det väl vara så, för jag var av nöd tvungen och den respekten för mig själv och mina gränser måste jag tillåta mig att ta på allvar.

måndag, september 19, 2011


Var på meditation tidigare i afton. Tankarna sköt som projektiler rakt genom kraniet, in och ut. Låt dem komma och låt dem också gå. Låt dom krascha in och låt dom också störta ut. I halvleksvilan kände jag att jag var frusen och just som jag skulle plocka upp min tröja från golvet för att värma mig så ser jag en fjäder ligga på den. En 5 cm lång brunspräcklig fjäder. Jag har inte den blekaste aning om var den kom ifrån, men direkt kände jag att den ville mig något. Har inte luskat ut vad än. Vill inte lägga ord i mun, vill inte lägga mening i symbolen. Tänker att slika saker ska kännas intuitivt. Jag stoppade ner den i jackfickan och i kväll ska jag lägga den mellan gulnade blad i Kejsaren av Portugallien. Där den får ligga tills jag kommer på vad den ville mig. Och då ramar jag in den.

söndag, september 18, 2011

Lista

Saker jag önskar mig:

1. Absolut gehör
2. Bättre minne
3. En kropp som inte gör ont
4. Energi
5. Förmåga att formulera mig i tal och skrift.
6. Begåvning (vad som helst, kan tänka mig savant syndrom bara för att ha det där lilla extra)

Phriday photoshoot

 Martina var top model och bar upp plaggen med värdighet.

 Jag tog de bylsiga plaggen, som t ex den fantastiska Anne Brusekoftan.

 Laurél! Prinsessan Madeleines favoritmärke? Kan ju generera pengar på Tradera tänk ja.

Kanske någon vill köpa en tjusig hatt. Kanske inte.

lördag, september 17, 2011

Grattis Frannie!

Idag fyller min vän och bästaste klasskamrat Frannie år! Hon är smart, snygg och rolig, och hon älskar att festa, dansa och skördefesta. GRATTIS!



torsdag, september 15, 2011

Feminism, frenologi och fan själv


1. En misogyn
2. En bajskorv
3. En häxbrännare
4. En pärontårta.
5. Adolf Hitler
6. En tjockpannkaka
7. En zombie

Det här är den klart roligaste listan jag läst på år och dar. Hittade den på axess blogg där man sammanfattat alla de skällsord som Roland P Martinsson fått i Sveriges Radio efter den uppmärksammade ledarkrönikan i vilken han bland annat uttrycker smartheter som dessa: 
"Vad mera är, jag anser att den ekonomistiska strukturfeminismen är en antiintellektuell och frihetsfientlig humbugdoktrin, som morgondagens vetenskapshistoria kommer att sortera bland frenologi och animal magnetism."
Kan inte bestämma mig för vilken beskrivning jag bäst tycker överensstämmer med Martinsson. Det lutar mot bajskorv även om pärontårta var väldigt innovativt.Eller nä förresten, zombie bara för att det var så härligt lösryckt och i affekt! Googlade runt och hittade ännu en feministfientlig kolumn från 8/2 2010 undertecknat samma skribent. Skummade igenom den, orkade inte ödsla min dyrbara tid på en världsfrånvänd alfahanne, men vad jag däremot fastnade på var detta fantastiska: antalet kommentarer på texten! Djävulens tal! Klicka på bilden för att förstora och se med egna ögon.

Tjyvar och banditer


Framkallade igår hundratals bilder på familjen som jag ska ge till mor och far. Blev så ledsen i helgen då pappa berättade att någon osnuten elev hade tagit sin in på lärarnas kontor och snott pappas kamera. Eftersom varken far eller mor är särskilt tekniska har de inte fört över bilder från kameran till datorn på över ett år.  Och där fanns bilder på semestrar de gjort tillsammans, från Island och San Remo, och där fanns bilder på deras tre guldklimpar till barnbarn som de älskar så mycket. Och personen som tog kameran hade inte vett nog att ens lämna kvar minneskortet. Hur kan man vara så störd? Kameran skiter pappa i, det är bara en sak, saker försvinner, men alla minnen! Jag som själv har svårt att ens minnas vad jag gjorde förra veckan är beroende av bilder för att hjälpa minnet på traven. Bara tanken på att bli av med alla ens bilder får blodet att frysa i mig. Hoppas hoppas hoppas hoppas att tjuven drabbas av dåligt samvete och återlämnar kamera eller bilder på något sätt.

tisdag, september 13, 2011

På sistone

Bror hälsade på med Elsa.

 Emma flyttade hem! Lyckan är ofattbar!

 Martina klippte lugg och tyckte att det gråtande barnet skulle sluta gråta.

Fredrik var fashion ute i skogen.

 Ester var i rörelse hela tiden. Har inte en enda skarp bild på henne.

måndag, september 12, 2011

Tystnaden





Törsten

I kväll har jag varit på meditation i Stadskyrkan. Det var outhärdligt. Jag fick ont precis överallt, domnade bort i fötterna, sjönk ihop som en säck, andades ansträngt, hade svårt att stänga ute tankar. Och ändå längtar jag tills nästa måndag. Klura på den du.

torsdag, september 08, 2011

Öppet brev till den som känner sig träffad

Idag köpte jag ett par skor från en av landets största lågprisskohandlare. Skämdes lite, man vet ju aldrig under vilka förhållanden dessa skor tillverkats, sedan tänkte jag att det nog inte skulle vara så stor skillnad mellan ett par skor som kostar 1300 och de jag köpte. Min egen skam övergick så småningom då jag började skämmas ännu mer å säljarens vägnar när denne förvånat frågade om jag inte skulle ha fler än ett par. Man fick ju tre par för priset av två! Är det ett normalt beteende att köpa tre par skor åt gången till sig själv?  Blir rent ut sagt förbannad. Har småputtrat hela veckan när jag tänkt på kulturhuvudstadsåret och att de största ambitionerna till projektet enbart handlar om handel och kommers. IKEA, köpcentran, nya gallerior som ska rymma 50-nånting nya butiker. Vill ge en käftsmäll till Umeå Kommun som prioriterar så fantastiskt fel hela tiden. Jag kan inte bry mig mindre om shopping. Vad jag däremot bryr mig om är att Umeborna får tillgång till naturnära områden, att ungdomar får fritidsgårdar att fördriva vardagskvällar i och att medborgarna har tillgång till kultur. Men istället: Hej då Thornbergska huset, hej då Nydalastugor, hej då lugn och ro i Baggböle, hej då allt som är värt något här i livet och hej allt som inte betyder någonting när allt kommer omkring: mammon.

onsdag, september 07, 2011

Rösten

Idag på förmiddagen träffade jag en logoped tillika lärare för att samtala om min röst. Vi lyssnade på en två och en halv år gammal inspelning från första terminen och analyserade rösten. Jag tycker att det är fruktansvärt jobbigt att lyssna till min egen talröst. Jag har en skrovlighet som gör att man vill hosta eller svälja när man lyssnar till rösten. Den är även lite läckande (allt enligt logopeden, inte enligt den hårt dömande jag själv), kraftlös och inte så nyansrik utan snarare lite monoton. Efter att ha gjort en laryngoskopi (när man tittar på stämbanden) i våras så uppdagades det att jag inte alls hade stämbandsknutor, vilket jag hade varit 100 % säker på. Det är alltså något annat som skapar den skrovligheten. Oklart vad, men förmodligen, liksom med allt annat, så handlar det om spänningar i kroppen, att man är spänd i strupe, svalg, nacke axlar.
Vad har ni för relation till er röst? Jag tänker framför allt talröst men också sångröst. Ibland kan de ju vara ganska åtskilda. Trivs ni med den? Finns det något ni skulle vilja ändra på? Jag tänker att rösten är bland det personligaste vi bär med oss. Man kan ju på flera tiotals meter känna igen en närståendes röst genom brus av andra ljud. Och då rösten är en sådan identitetsmarkör blir ett angrepp på ens röst också ett angrepp på hela ens person, eftersom den är just så personlig. Blev därför lite smått ledsen av att höra om min skrovlighet, mitt läckage, min nyansfattighet och mitt dåliga tryck. Det fick mig att känna mig skör (trycksvagheten), tråkig (monoton), mesig (läckaget) och obehaglig (skrovligheten). Kanske inte stämmer, framför allt inte det sista, att jag skulle vara obehaglig. Eller vad vet jag. Men känslan finns där och påverkar en. Tycker jag att min röst är ful så undviker jag kanske att tala högt inför folk för att jag tänker att ingen kommer ta mig på allvar för att jag varken har en respektingivande eller sammetslen TV-ankareröst.

måndag, september 05, 2011

Gladiator

Här hittade jag bilden

Sveriges genom tidernas sämsta friidrotts-VM förflöt nästintill obemärkt förbi. Slötittade på 100 m någon dag och gäspade åt det obefintliga underhållningsvärdet i det. Jag vet inte om jag hade varit mer engagerad om Sverige hade representerat i större utsträckning, lagtillhörighet kan ju av erfarenhet väcka starka känslor, men jag tvivlar. Ibland har man en energipott som inte tillåts pytsas ut lite här och där och den energi jag tillhandahåller måste i dagsläget gå till att hålla mig upprätt etc. Men så av en händelse slog jag på TV:n en dag och hamnade i damernas rafflande spjutfinal där alla medaljörerna kastade världsmästarkast efter världsmästarkast. Vann gjorde muskelkvinnan ovan som inte bara var stark som en gladiator utan även en russian beauty av stora mått. Som en rysk och atletisk Scarlett Johansson. Sport + skönhet = stort underhållningsvärde.

Spa Resort

Är på Spa Resort på andra sidan älven. Här finns mjuka, manglade lakan och en liten jacuzzi att sjunka ner i när som helst på dygnet (har dock inte gjort det än pga jag vet inte, är kanske inte värd det). Här finns även färdiglagad mat i kyl och frys samt en bil, fri att bruka som man vill. Jag är minst sagt bortskämd just nu. Tänkte prova att skriva härifrån. Brukar vanligtvis inte skriva någon annanstans än hemifrån. Där får skrivandet sin svarta energi från allt det väggarna sett och hört genom åren. Har svårt att skriva om roliga saker hemifrån. Tänkte att det kanske är lättare att göra det från en annan plats. Precis som det är lättare att börja med nya vanor på ny mark. Det är så motsägelsefullt, att vara i starkt behov av en trygg plats, ett hem, och samtidigt ha en längtan efter att ständigt börja om på nytt, någon annanstans, var som helst men inte där man har sina gamla invanda mönster. Jag är inte säker, men jag tror att jag vet vad den längtan jag har just nu handlar om. Jag vet bara inte VART jag ska gå för att finna ro. Skulle vilja önska tydlig skyltning längs vägen. Typ en neonskylt med en pil och texten "HÄR".

söndag, september 04, 2011

Öppet brev till hundägare

Hunden på bilden är inte den som står omskriven i texten utan snodd från http://www.trivia.se/?trivia=1994 

Du hundägare med okopplad aggressiv ouppfostrad dvärgpinscher som skrämde sönder och samman vår katt när hunden rusade mot mig och hoppade upp för mitt ben; Nej, det gick inte bra. Blev sönderriven och höll på att vrida nacken av katten och kunde inte locka hem henne på flera timmar efter incidenten. Vad är det för problem med er hundägare? Bor ni inte på landet så koppla förihelvete era hundar. OBS! Jag har inget emot hundar själv, tycker om de flesta väldigt mycket, men jag har bekanta som är rädda för hundar och det spelar ingen roll hur många gånger ni säger "Men King, han är så himla snäll" oavsett om King är en dvärgpudel, schäfer, golden retriver eller pitbull terrier. Bor ni i stan (Väst på stan räknas också som stan och inte landet) så måste ni koppla dem. Även om ni tycker att ni kan tala med hundar lika bra som Cesar Millan. Och särskilt ifall ni är ägare till en aggressiv ouppfostrad dvärgpinscher.

Vänligen, men bestämt

Physalis

fredag, september 02, 2011

Positiv

Nu ska jag skriva något positivt:

- Åt en god chokladkaka  med philadelphiachokladfrosting idag
- Ska träffa ljuvaste Emma H H alldeles alldeles snart.
- Gläds åt att min mor, i och med sitt nya jobb, har tid och ork över till att göra saker hon tycker om.
- Är glad i Janson som varit mysig och snäll på sistone.

Putmage

Vad är grejen med att fråga mig om jag är gravid?
Det har nu hänt 3 gånger i sommar och en gång tidigare i vår. 4 gånger inom loppet av ett halvår.
Hur tänker man just innan man frågar? Hur låter man den där impulsen att fråga inte bli upplockad av förnuftet? Man måste ju vara medveten om att möjligheten finns att man KAN göra bort sig. Det är ju inte så att jag ser ut som Lottas Krog-mannen som bär sin mage i en skottkärra. Men tydligen så är magen tillräckligt utstående för att man bedömer risken att ha fel som mindre än chansen att man har rätt. För allas vetskap: JAG ÄR INTE GRAVID JAG ÄR BARA LITE HEDERLIGT TJOCK OCH HAR DÅLIG HÅLLNING! Och det finns inte på kartan att jag kommer att bli gravid inom de närmsta åren av anledningar som är alldeles för privata för det här forumet. Så nästa gång ni undrar, tänk tanken, håll den för er själva och vänta 7 månader och se om det hänt någon uppenbar förändring av rondören.

torsdag, september 01, 2011

Uppe med tuppen


Var på läkarbesök i morse med anledning av min värk i fötterna/benen. Läkarens mottagningsrum var mörkt, lampan var paj och han fipplade med persiennerna för att få det lite mindre mystiskt där inne. Han hummade och nickade när jag berättade. Sedan sa han att jag såg lite låg ut, lite nere. Kunde det stämma? Jo, förvisso men nu var det fötterna jag ville prata om. Han dröjde kvar vid det låga, frågade de vanliga frågorna. Nej jag vill inte ta mitt liv. Ja det har varit så här länge. Meningslöst, nej. Hopplöst.. tja. Nej har inget i släkten, bara en apokalyptisk mormor. Han tog sig en titt på fötterna. Klämde och hummade. Gör det ont här? Här? Här? Nej. Nej. Ja, lite. Fick till slut gå och tappa lite blod för några prover och pressa fram lite kiss i en plastmugg. Hoppas på något slags besked som kan förklara. Är så trött på oförklarliga saker.