Powered By Blogger

onsdag, juni 20, 2012

Det gyllene snittet

Bild från wiki
Fann mig själv framför Kunskapskanalen i morse. Och jag blev kär, i P Ä R L B Å T E N. Detta lilla skalbeklädda bläckfiskdjur måste vara det mest perfekta djur som finns på vår jord. För det första - hur kan man heta något så fint som pärlbåt? Ja det är ju så klart något geni som såg att det här var inte någon vanlig smutsig ishavsräka. Nä det här är något vackrare.
Nedan ser ni ett sagittalsnitt genom pärlbåtens skal. Här finns en massa kammare som pärlbåten fyller med luft och förändrar trycket i för att kunna röra sig upp och ner. Det må så vara, men de här kamrarna är ren perfektion. Varje kammare som följer på en annan kammare är 1,618 gånger så stor som den förra. 1,618 är koden för det gyllene snittet. Jag blir aldrig så religiös som när jag drabbas av hur perfekt allt levande i vår natur är. Och att det finns sådana här mystiska koder för vad vi tycker är vackert och harmoniskt. Det är samma sak som med förhållanden mellan toner. Allt har en matematisk kod. Bryter man mot koden reagerar man. Nej, nu ska jag inte gräva ner mig över att jag inte i ett tidigt skede insåg att matematik var the shit. Men jag tycker att det är ascoolt och mindblowing med sådana här grejer som pärlbåtar, gyllene snitt och talet π (pi).

Bilden är tagen av Chris73

onsdag, maj 30, 2012

Lista

Nä det är för svårt att skriva. Började skämmas direkt. .Jag gör en lista istället på saker jag gjort under mitt blogguppehåll.

  • Sörjt, sörjt, sörjt, sörjt, sörjt.
  • Börjat se en del på Kunskapskanalen. Mycket bra naturprogram om djur man inte visste fanns, tex PÄLSFLADDRAREN. Bara namnet! Också mycket bra program om sjukdomar och syndrom. Såg bland annat en dokumentär om ett häftigt syndrom till vars kardinalsymptom hörde att man var extremt musikalisk samt otroligt glad och vänlig. 
  • Det blev sommar. 
  • Har börjat spela mer piano.
  • Har tränat militärträning och blivit starkare och modigare.
  • Har fixat sommarjobb. Tre veckor på kollo i juli. Ska nog bli bra.

måndag, maj 28, 2012

Missbrukar´n

Okej jag provar skriva något igen.
En del saker är extremt lätta att avvänja sig vid, andra så svåra. Jag hade t ex inte haft något problem med att aldrig skriva något mer här. Samtidigt har jag svårt att vara måttfull. Facebook spårade så jag lade ner det. Och saknar det inte nämnvärt, fast efterverkningarna blev att jag aldrig har koll på något som händer + att jag missar en massa bra youtube-klipp. Twitter spårade också till följd av min måttlöshet, så jag lade ner det. Gillar verkligen formatet men gick in i en flödesstress som krävde bot. Rumble spårar så jag funderar på att lägga ner det.  Det blir ju ändå bara samma ord hela tiden. SIL SILA SILAR MOS MOSA MOSAS. Och Insta håller på att spåra. Varför spårar en alltid för värdsliga ting såsom Zookeeper, bakverk och sociala medier, och aldrig vad gäller nyttiga saker såsom studier, motion, politiskt engagemang etc? Det kan inte handla om klassisk betingning, belöningscentrat i hjärnan eller något sådant. Det finns väl ingen belöning i att förnedras av naxam i Rumble, eller att känna sig underlägsen smarta, roliga twittrare? Nä det måste finnas ett dumhetscentra i hjärnan som gör att man håller på som man håller på. Tur i alla fall att det inte är spriten jag håller på med.

onsdag, april 11, 2012

Paus

Bloggen kommer härmed att ligga nere under obestämd tid pga sorg vidsträckt som Gehennas portar och  ilska ursinnig som jordens samlade vulkaner.

söndag, april 08, 2012

Fawn


Blackbird singing in the dead of night



Arg/ledsen

Till alla hjärtlösa kommentarsfältsmänniskor på vk.se som inte kan respektera sörjande hussar och mattar:

- Börja med att ställa er frågan: "Vem är jag att anse mig ha rätt att döma någon baserat på knapphändig information utan att känna till några som helst omständigheter?"

- Vår katt hade varken varit mer älskad eller mindre död med en id-märkning. Märkningen är inte ett mått på hur mycket man respekterar ett djur. Det är en formalitet som inte hade ändrat på det faktum att hon dog. Inte så att vi var emot det. Det hade bara inte blivit av än. Hon hade varit hos oss så kort stund. Vi försökte med halsband, men hon ville inte ha på sig dem. Det slutade alltid med att hon kom tillbaka utan dem. Hon var bestämd på den punkten. Och vi respekterade det.

- Att inte släppa ut henne hade varit grymmare än att göra det. Hon var en längtande katt som vi lät leva ett kattliv. Hon tillät oss inte att ha henne instängd utan krafsade och sjöng så att det ekade utanför sovrumsdörren tills någon vaknade för att släppa ut henne. Det var hennes självklara rättighet att få gå ut och ligga som Baghera i trädet, smyga in i skjulet och lurpassa, försöka med det fruktlösa arbetet att fånga en fluga, eller spana efter retfulla skator som skrattade åt henne från hustaken. Och det var vår skyldighet att låta henne få göra det.
Hon kom alltid när man ropade på henne från sovrumsfönstret. Kikade upp bakom staketet på andra sidan, och galopperade över grusplanen, hoppade in i fönstret och lade sig och spann i våra armar. Vi förstod ganska tidigt att något inte stod rätt till när hon inte var tillbaka på morgonen.

- Hon var en fantastisk vän, en fullvärdig familjemedlem. Hon tröstade oss. Hon gladde oss. Hon fattades oss när vi var borta. Hon var så bra på att kommunicera. Hon hade en fantastisk personlighet. Hon älskade att ligga på rygg och bli klappad. Hon njöt av att få framtassarna masserade och att bli borstad mothårs. Hon kunde lägga sin tass på ens kind när man gosade, som om hon också ville visa sin ömhet.Vi kommer alltid att bära med oss henne i våra hjärtan och tankar. Ingen kan fylla den plats hon tagit i våra liv. Hon är inte utbytbar.
Och den som fortfarande tycker att vi var dåliga djurägare baserat på att vår katt inte var id-märkt och att hon fick vara ute, vänligen omvärdera begreppen kärlek och respekt.